gud vad det är kul att vara människa

Efter att hastigt ha rafsat upp block och penna ur väskan skrev jag ner allt det här medan jag gick i sol genom Katrineholm, på gator utan bilar.



När jag kom med tåget från Norrköping hade jag tid att fördriva på stan, men jag var trött och ville bara sitta ner. Så jag satte mig på en bänk på en avlägsen solig plats. En söt liten farbror kom fram till mig, jag tittade upp på honom men hörde inte vad han sa, jag hade musik i öronen.

- Du ser sur ut
- va?
- Du ser så sur ut
- va?

Sen frågade han om jag kunde svenska. Jag skrattade och förklarade att jag inte hade hört för att jag hade musik i öronen. Så jag plockade ner Mp3n och makade plats åt farbrorn på bänken.

- Jo jag gick förbi och råkade lägga märke till att du såg sur ut och undrade vad det kunde bero på
- hehe, nejdå jag är inte sur, jag var så trött bara
och så log vi, och skrattade lite.

- Johanna, vilket vackert namn.

Han berättade för mig om sitt liv, att han var olycklig och drack ganska mycket. Att hans fru dog för 12 år sedan och att hans dotter bodde i Stockholm, så han kände sig ensam. Han hette Pekka, var 86 år och kom från Finland. Han påminde mig om farfar.. Dom pratade lite på samma sätt, och han såg lite grann ut som farfar gjorde också, liten, rynkig och snäll.

- Jag har gjort så många misstag i livet. Du har hela livet framför dig Johanna!
- *log* ja jag har väl det
- nej, nu stör jag kanske. Gammal farbror som kommer och stör
- Nej du stör verkligen inte, jag har inget annat för mig!

Vi pratade lite till, och han skrattade.

- Såhär tycker jag om dig
och så tog av sig mössan, tog mig i hand och kysste den. Hans ögon strålade.

- Tack, tack så mycket. Jag behövde verkligen någon att prata med.
- Det var så lite så, bara trevligt. Ha det bra nu
- Ja ha det så bra
- Detsamma, hejdå
- hejdå
Sen vinkade han och gick hem till sig, bodde på andra sidan stationen av vad jag förstod.

Sen log jag resten av eftermiddagen